Brutal ärlighet
Ibland känns det tryggt med de där människorna som utstrålar den där brutala ärligheten som vissa människor gör. Ibland är det faktisk värt att få alla sina brister mosade upp i ansiktet på sig. För är man med en sån människa, även om man får höra att man verkligen suger på riktigt, så behöver man inte oroa sig för ifall den människan verkligen vill vara med en eller inte. För om en sån människa vill bli av med en så säger den det.
Jag är hellre med en som säger åt mig att jag sjunger falskt men vill vara med mig ändå än någon som jag inte har en aning om vad han tycker om mig...
Sen finns det ju de som man inte känner sig säker på att de skulle kicka iväg en om de inte ville ha med en att göra men som är brutalt ärliga ändå ibland och då får man ju liksom bara den dåliga sidan av det hela. Jag vill vara en sån som utsrålar den brutala ärligheten (XD) Men jag vågar inte riktigt för jag är rädd att folk inte tycker som jag, att ingen annan vill bli utsatt för brutal ärlighet i utbyte mod den trygghetskänslan, det är ju ganska förståeligt, olika saker bryter ner olika människor. Jag vet att hos vissa pallar inte självkänslan att någon är för ärlig mot den (been there) och det vill jag ju inte utsätta någon för. Då blir jag också lite rädd för att jag ska bli ett sånt där mellanting eftersom jag vill vara ärlig men inte vågar vara det fullt ut.. och det vore ju surt för jag tror att det är såna människor som tär mest på självförtroenden och en sån vill jag verkligen inte vara.
Sen för att någon ser mig som någon vars ärlighet går att lita på (va obehagligt jag formulerar mig) betyder ju inte det att alla ser mig som det. för andra kanske jag bara är en vanlig jobbigt-ärlig människa. därför blir det också svårt för hur jag än vrider på det så blir jag alltid en douche mot någon.
Men Jag vill iaf helst att folk är brutalt ärliga mot mig. Sen får andra tycka som de vill ^^
Bra! nu vet ni hur jag ser det, då ska jag sova :D Puss Å knull //Linus
Jag skulle vilja säga att jag är ärlig mot folk om det gäller mina egna åsikter, och det är ju nåt som ingen kan debattera, så då är jag nog en ärlig person. Jag är inte särskilt rädd för att ge komplimanger när jag vill ge dem och om jag tycker illa om nåt så säger jag det, utan att fördöma själva personen. Sen om någon är ärlig i sin åsikt om mig så är det väl bara en bra sak, även om man kan bli lite "offended" till en början.
Jag brukar vara ärlig hela tiden. Eller jag talar iaf aldrig osanning, jag bara slingrar mig och undviker att säga vissa saker. :P
Om någon säger: "Du är tråkig och irriterande! Jag vill inte vara med dig. Försvinn ur mitt liv." Så skulle jag ju bli jätte ledsen...
Men jag förstår vad du menar. T.ex. min... kompis (?) Josefine, hon "ringer" aldrig och tar aldrig nått initiativ. Vilket är för mig väldigt konstigt för hon verkar ha kul och vara glad i min närhet. Men hon är absolut inte en sån där brutalt ärlig person, hon skulle inte våga förolämpa en fluga. :p så jag vet inte, hon kanske bara låtsas och egentligen hatar hon mig... Det är osannolikt men endå en paranoia som alltid finns i mitt bakuhuvd. Fast jag skulle inte direkt vilja få veta att hon alltid hatat mig och bara inte vågat uttrycka det under det senaste året. :/
Såklart man blir ledsen. Men sammtidigt tycker jag verkligen inte att det är kul att umgås med någon man verkligen inte vill umgås med. och jag vill inte utsätta någon för det heller.
Så om någon jag TROR ogillar att vara med mig inte säger någonting, ska jag då lämna den ifred så att den slipper mig ifall att det är så att den inte vill vara med mig? Eller ska jag vara med den ändå, för att jag vill och för att den inte säger något om att den inte vill, och förpästa dens tillvaro om det nu är så att den ogillar att vara med mig?
kännslan av att "jag kanske förstör den här människans dag" är så jobbig att jag skulle vilja att alla var brutalt ärliga mot mig (även fast jag självklart skulle bli ledsen om någon sa att den inte gillade mig) för då skulle jag iaf veta vilka som jag kunde vara med utan att känna mig som en böld.
Det här inlägget var bra. Jag brukar också tänka på sådana saker. Fast jag vill inte vara brutalt ärlig, för jag vet att det kan såra folk som inte är så självsäkra på sig själva, och man kan ju inte vara olika ärlig mot alla...?
Jag kan känna obehag om en människa är ärlig hela tiden. Man vill bara säga vad man tycker om den personen då, men då blir man ju likadan och det går ju inte.
Men om det är en person som man undrar verkligen trivs i ens sällskap, tycker jag att man alltid kan fråga lite försiktigt. Då vet man ju, så slipper man gå omkring och undra.
Agnes: visst, men då tänker man ju att "om han inte sa att han inte trivs med mig, för att inte göra mig ledsen.. varför skulle han säga något om jag frågar?" :\
