Körigt
ingen bloggar!
Jag får abstindens.. fast inte egentligen.
Idag har jag pruttat fram en gullig presentation om en resa som inte existerat på Japanska. fy fan va jag lär mig!
Imorgon måste jag hinna hitta en bild.. helst från en strand och helst från när jag var ganska liten.. *klur* innan jag drar till skolan. Annars tar jag nåt annat.. det är inte viktigt.
Idag har jag fått prioritera.. Jag har prioriterat dåligt xD
Det betyder att jag har imorgon på mig att läsa ungefär 200 sidor klassiker till engelskan på tisdag morgon. Jag kommer inte att hinna det om jag ska förstå vad jag läser. Funderar på att leta upp smarta saker på internet ist. Är dock dålig på sånt. :(
Nej. Jag blir inte stressad. Det är faktiskt något jag alltid har varit bra på, att inte bli stressad och upprörd över skit. Varför har det skitit sig så vackert den senaste veckan? Bullshit, det ska vi råda bot på :)
Bajs på engelskan! Jag behöver ändå inte mer än G i den kursen sådeså
EDIT:
Nu ser jag att blogg.se har börjat sluta berätta för mig ("börjat sluta" otroligt inteligent..) när jag får nya kommentarer. märkte det nu när jag kollade igenom gammla inlägg. Känner mig lite arogant som inte har svarat xD
Dels så ser jag att Aylin fortfarande läser ibland xD Hej Aylin ^^
Och så såg jag att Agnes hade skrivit nåt då jag var irriterad över att folk inte lät mig gå hem ensam på nätterna och att Emelie hade varit jättegullig och tyckt synd om mig för att jag blev mobbad. Det var rart :) Jag blev glad. Det är svårt att säga hur jobbigt det var.. Det sög som fan då. men nu känns det som jag överreagerade. Kanske blåste jag upp det men det kan lika gärna vara så att jag nu gör det till en mindre grej än det var, för att jag skäms.
Jag var utfryst av hela min klass. Och hackad på av stora delar av den + flera i paralellklasserna. Det var ingen som slog mig eller doppade mig i toaletter eller såna saker, nästan tvärt om då så gott som alla killar i min årskurs engagerade sig djupt i att inte råka nudda mig under nästan två år (de gjorde hellre illa sig när de kastade sig ur vägen).. Varför de gjorde det mår jag fortfarande så dåligt över att det är det förmodligen är det sista jag skulle berätta om mig själv.
Det här var väl egentligen bara som svar på Emelies kommentar.. så Jens du kan ju bara ignorera det :)
Jävla bajsmänniskor!
Men fan cissi, nu kan du i alla fall leva ut och vara dig själv!
Och jag tror inte att du blåser upp det hela, det kanske inte känns som en "lika stor grej" nu som det var då, när man nästan bröt ihop utav det.
Jag blev typ mobbad av min bästa vän i lågstadiet (hon är verkligen inte min bästa vän nu! Fy fan hatar den bitchen) och jag insåg inte riktigt att jag blev mobbad, men jag grät väldigt ofta för det, både på natten och i skolan.
Hon mobbade mig i skolan, och sedan på eftermiddagen ringde hon hem till mig och frågade om jag ville leka, klart jag ville det. Men hon sa aldrig någonsin förlåt.
Hon mobbade på det sättet att hon var överlägsen mot mig, och var mycket bättre än jag och kom med spydiga kommentarer, på ett ganska oavslöjande sätt. Så det var liksom inte jättestort så, men jag mådde inte alls bra av det.
Jag vågade inte ens ta mer mat än hon för jag visste att hon skulle anmärka på det, på ett elakt sätt. Och hon åt inte mycket kan jag säga, så jag var typ alltid hungrig i skolan. Etc.
I alla fall, det jag försöker säga är att det var en stor grej då, och jag mådde dåligt för det men att jag nu bara kan glömma det, eller komma på att det faktiskt har hänt och garva lite åt det och tänka "men det var ju inte så farligt" fast det faktiskt var det.
Och du verkar ha genomgått något mycket värre än jag, kan inte ens sätta mig in i den situationen! Så klart du inte överreagerar, och du ska inte skämmas!
Att bli mobbad stärker dig som person eller lyfter dig, och som jag ser det har det lyft dig, för du vågar vara den personen du är! Du har klarat dig igenom något hemskt och det ska du vara stolt över!
Alla andra kan dra åt helvete :)
(förlåt för den FETT långa kommentaren, men jag är lite sentimental idag XD)
TJA DU ÄR COOL
Jag vet typ ingen bloggar längre D:
Känner mig precis så töntig när jag bloggar nu som jag tänkte att jag skulle känna mig då jag bloggar, innan jag bloggade :P (skum mening, men du fattar kanske)
Usch människor som mobbar e bara idioter, bryr mej faktiskt inte om dem har det jobbigt hemma eller vadfan det ligger i, då borde man fan förstå som mest av alla att sånt verkligen INTE är okej, och att man inte har någon som helst röätt att ta ut det över andra. Tycker inte det är en ursäkt alls, och det ger en verkligen inte rätt till att vara elak mot andra. Usch blev lite upprörd nu xD
Men alla som klarat sej igenom en sån sak e jag i varje fall jävligt imponerad av och jag tror faktiskt att hur hemskt, obehagligt det än må ha varit har stärkt den som varit med om det som person!
Haha ^^ söta
Agnes: Du har nog rätt, men ofta känns det verkligen inte så. Jag skulle visserligen inte vilja att det inte hänt för då hade jag aldrig bytt klass och träffat en jävla massa underbara människor. Mitt liv sen dess hade förmodligen sett jävligt annorlunda ut. Och jag gillar mitt liv som fan! Verkligen. Och jag kommer ju alltid kunna se det som mobbningens förtjänst, men jag vet också att jag har en väldigt mycket sämre självkänsla pga det. Därför kommer det kännas svårt att känna det som att jag har blivit starkare av det. Men visst har du rätt i att jag vågar vara den jag är på ett annat sätt och jag är mer medveten om hur jag är som person. Och mobbingen är inte det enda som har tärt på mitt självförtroende i mitt liv (även om jag nog kanske hade kunnat undvika att bli mer knäckt av saker som kommit efteråt om jag inte varit knäckt från början)
Men det är ju omöjligt att veta hur jag hade utvecklats som person om jag hade haft bättre självkänsla.
(fett långa kommentarer är awesome!)
Sara: DU ÄR COOL.. underbara människa :)
Vilgot: Jag förstår precis xD Det är dumt att man känner så.. ingen som inte bryr sig läser ju ändå..
Vi får göra en räd.. (jag gillar räder ^^) någonstans för att göra nåt åt saken
Becka: Nä visst.. det är inte mindre elakt och jobbigt för den som blir utsatt för det.
I mitt fall var det inte någon särskilld som låg bakom. Iaf inte vad jag märkte av. Det är ju möjligt att operationen hade någon hjärna bakom sig men det fanns ju ingen poäng med att visa det för mig.. då kunde jag ju ha pekat ut henne för friends och sånt. Det blev svårt nu när det var en hel klass liksom.
Jo kanske lättare om man bara kan pekaut nån, men så lätt e de väl sällan :/
Men tycker att du verkar stark iafall! :)
Åh, fyfan. Alltså, jag hatar att nästan alla har träffat på människor som har så låg självkänsla att de trycker ner andra för att känna sig bättre :(
Tycker ändå på ett sätt att man blir starkare, allfall jag blev det. Visst, man är osäker på ett sätt, men man blir (kanske) så hatisk mot dom att man helt enkelt börjar skita i vad dom tycker.
Jag blev väl inte direkt mobbad, men retad allafall, för att jag gillade hästar -.- fail, hade dom inget bättre att anmärka på? Hursom, satte jag upp någon affisch eller teckning på mitt skåp blev den nedriven, sa jag något i klassrummet himlade folk med ögonen och suckade. Satte jag på radion skrek folk "Stäng av radion, jävla idiot!" och om någon "cool" person satte på radion var det ingen som sa något. Kanske för att dom satte igång the Voice och jag satte igång Vinyl/rockklassiker förvisso xD menmenmen.
Man får helt enkelt se till att inte gräva ned sig i det, för man kommer alltid att träffa idioter som vill trycka ner en och köra över en och då måste man vägra låta sig själv bli dörrmattan.
Du är allafall sjukt trevlig och förtjänar inte att ha mobbing i bagaget och vara osäker (okej, vem förtjänar det?) :)
haha monster-kommentar. raur!
Jo visst hatar man dem och skiter blanka fan i vad de tycker tillslut. Och visst vet jag ju att mobbing egentligen inte har något med "offret" att göra, det spelar ingen roll om man gillar hästar eller inte för man kan hitta någonting att mobba för i precis alla.
Men någonstans har de ändå rotat det där fröet att jag inte duger. och det är så jävla surt för det är ett helvete att bli av med (det går liksom inte att göra själv. Jag kan ju försöka övertyga mig själv om att det inte är sant, men jag vet ju om att jag 'ljuger' så det hjälper ju inte.)
Oftast bekommer det mig inte, men så fort jag börjar fundera över vad folk tycker om mig så är det där direkt.
Jag blev väl inte mobbad så osm man tänker sig, men jag hade "kompisar" som kunde vara roliga att vara med men som lika gärna kunde vara taskiga. En var taskig mot mig för att en annan skulle tycka det var kul, den andre gjorde likadant nästa gång osv men jag var nog den enda som inte tog såna billiga poäng av alla i det "gänget". Typiska "el-killar/macho/macho-gamer" killar. Sen så började jag i min högstadieklass och sket i dem efter ett tag och skaffade riktiga vänner xD
Det är konstigt, alla saker man mått så dåligt över och alla olyckliga förälskelser och liknande saker som man kan känna mot andra människor betyder itne ett skit när tiden gått eller man hittat nån att ersätta dem med :D
Jag har aldrig varit mobbad heller men jag har ofta känt mig utanför och utefryst. Fast det kanske bara var någonting jag fått för mig och i högstadiet tyckte jag ändå inte de vanliga killarna verkade awesome att hänga med så jag mer eller mindre valde det... Och också så är man blyg.
Människor är kräk ^^
Men vi här som läser din blogg är bra kräk ^^
awesomeaste kräken there is ^^
