Snart är det måndag igen
2 saker:
Statestiken på blogg.se är rolig... den visar inte om man har 0 besökare så om det händer skippar den bara den dagen i statestiken vilket gör att om man har 7 besökare dagen innan och efter så ser det ut som man har haft det tre dagar :s mindre genomtänkt?
Jaja...
Jag hittade en video med Kalle på facebook... jag blev ledsen. Jag måste fan lära mig hantera att folk kommer att försvinna ur mitt liv. För det kan jag inte. Verkligen inte.
iaf inte när det är folk jag tycker om.
Men man kan inte hålla kontakten för alltid och man kommer hitta andra människor som man tycker lika mycket om.. om inte mer. Det kommer kännas som mer.
och sen om 20 år kan man ringa varandra och upptäcka att man bor på samma gata i paris och återförenas och springa mot varandra över ett rapsfält i slowmotion. men det är så jävla liten chans att det händer och inte värt att riskera.. för även om det blir så så hade det ändå varit bättre om man haft kontakt hela tiden. för själva återföreningen är ju inte något speciellt särskillt i sig.
och jag kan bara tänka på "where the rainbow ends" och att nu är det försent för nu dör vi ändå snart.
och även om vi kanske inte ändå hade hållit kontakten så länge så känns det som om det inte ens fick en chans och det är surt och surt gör mig ledsen för nu kan jag inte sluta tänka att "what if".. på samma sätt som jag kommer känna när jag slutar gymnasiet för jag kan inte hålla kontaker. Jag är dålig på det för jag tror att folk inte vill umgås med mig och då vill jag inte tvinga dem.. och de tänker inte på mig om jag inte säger något. och sen flyttar de.. till london och berlin och jag flyttar till kista och blåa linjen går inte till London. Därför bygger jag skolor i afrika, då är det iaf jag som sticker.
och i afrika träffar jag andra människor och då behöver jag inte någon i London. tills det visar sig att de också kommer från london från början.. och ska tillbaka dit och lämna mig igen.
Sen sitter jag i en liten lägenhet och vågar inte lära känna någon mer, dels för att jag inte vet vart jag ska leta och dels för att om jag hittar någon så kommer de tillslut att lämna mig ändå. istället sitter jag och läser gamla dagböcker och tänker på Camus som sa att bara man levt en dag fri så han man minnen för att klara sig 100 dagar i fängelse.
Det har jag alltid ansett.
Statestiken på blogg.se är rolig... den visar inte om man har 0 besökare så om det händer skippar den bara den dagen i statestiken vilket gör att om man har 7 besökare dagen innan och efter så ser det ut som man har haft det tre dagar :s mindre genomtänkt?
Jaja...
Jag hittade en video med Kalle på facebook... jag blev ledsen. Jag måste fan lära mig hantera att folk kommer att försvinna ur mitt liv. För det kan jag inte. Verkligen inte.
iaf inte när det är folk jag tycker om.
Men man kan inte hålla kontakten för alltid och man kommer hitta andra människor som man tycker lika mycket om.. om inte mer. Det kommer kännas som mer.
och sen om 20 år kan man ringa varandra och upptäcka att man bor på samma gata i paris och återförenas och springa mot varandra över ett rapsfält i slowmotion. men det är så jävla liten chans att det händer och inte värt att riskera.. för även om det blir så så hade det ändå varit bättre om man haft kontakt hela tiden. för själva återföreningen är ju inte något speciellt särskillt i sig.
och jag kan bara tänka på "where the rainbow ends" och att nu är det försent för nu dör vi ändå snart.
och även om vi kanske inte ändå hade hållit kontakten så länge så känns det som om det inte ens fick en chans och det är surt och surt gör mig ledsen för nu kan jag inte sluta tänka att "what if".. på samma sätt som jag kommer känna när jag slutar gymnasiet för jag kan inte hålla kontaker. Jag är dålig på det för jag tror att folk inte vill umgås med mig och då vill jag inte tvinga dem.. och de tänker inte på mig om jag inte säger något. och sen flyttar de.. till london och berlin och jag flyttar till kista och blåa linjen går inte till London. Därför bygger jag skolor i afrika, då är det iaf jag som sticker.
och i afrika träffar jag andra människor och då behöver jag inte någon i London. tills det visar sig att de också kommer från london från början.. och ska tillbaka dit och lämna mig igen.
Sen sitter jag i en liten lägenhet och vågar inte lära känna någon mer, dels för att jag inte vet vart jag ska leta och dels för att om jag hittar någon så kommer de tillslut att lämna mig ändå. istället sitter jag och läser gamla dagböcker och tänker på Camus som sa att bara man levt en dag fri så han man minnen för att klara sig 100 dagar i fängelse.
Det har jag alltid ansett.
Kommentarer
Postat av: Sara
SV: Hahaha, ja jag gillade den med. Men jag har bytt rum, så den väggen målades över när den skulle bli random arbetsrum 8D
Men har fina blommor nu, halva väggen grå halva svart! OCKSÅ COOLT.
Trackback
